Utdrag 9 ur min nya ungdomsroman

Kissin. Mjukt, flytande, obehindrat... "effortless" hade Condolezza Rice sagt vid deras senaste möte under tillställningen i Washington förra veckan där den store pianisten spelade. Göran satt i sin länsstol framför kakelugnen och försökte uppskatta nyanser, tonfärg och allt vad det var, men han var alltför simpel och grund som människa för att mer än bara lätt skönja den oerhörda vidden av Kissins alldeles egna och speciella musikaliska landskap. Han förstod sig mindre på konst och på att utforska sitt inres mer oupplysta rum, än smutskastning, dubbelspel och lönnmord. Han var politiker, alltså var han ett svin.

Göran blev mer och mer nervös. Kanske var det för att den han behövde se mest av allt just nu fanns någonstans där ute i mörkret, och var mycket, mycket försenad. Men kanske var det också för att han helt enkelt blev rädd på samma sätt som någon som sitter i ett rum med enbart människor talandes ett annat språk blir rädd. Orden i språket musiken talade kunde inte Göran förstå, och kanske var det därför han blev så orolig. Kissin spelade Scriabin. Han vrålade på Svetlana att hon skulle komma ut och stänga av skiten.

Samtidigt brände Råttmannen allt närmare Görans ägor på en Suzuki GSX-R1000 och njöt, trots förseningen, av situationen. Uppdraget vid sjön var slutfört, motorcrossen låg utbränd i ett dike... inga överlevande, inga vittnen, bara Råttmannen och en riktig jävla dundersuccé. Han kostade faktiskt på sig lite tricks med hojen på vägen bara för att han kände för det. Skogen blängde argt på honom tyckte han, men vem brydde sig? Han var på toppen nu, och då fick man ta att en samling träd såg ovälkomnande ut. Han skrattade för sig själv, mest åt ingenting, och kände morrhåren vaja upp och ner, av vinden och av lättnad. Han stegrade igen och skrek av glädje.

Vid grindarna blev det plötsligt mer allvarligt och Råttmannen gömde Suzukin bakom några granar. Inte det bästa gömstället kanske men det skulle inte dröja särskilt länge innan han var tillbaka bakom granarna för att köra hem till Solna igen. Han sprang på alla fyra mot staketet, klämde sig in mellan stängerna i det höga järnstaketet likt den råtta han var, och smög sedan mot huvudbyggnaden. Makt. Det var intrycket han hade fått första gången han besökt villan. Inget dåligt första intryck, och det blev ju inte direkt sämre av att det var brudar över hela stället. Råttmannen kom fram till huset, borstade sig om framtassarna och steg in genom dörren på verandan som en av Görans favoriter, Linda, höll upp för honom. Han tittade inte ens åt hennes håll. Nu var det business på G. Big Business. Han gick upp till salen på övervåningen där han visste att Göran väntade. I salen stod Göran och stirrade in i brasan, med ryggen mot trappan. Råttmannen harklade sig och Göran vände sig raskt om.

Göran: "Hur gick det"

Råttmannen: "Succé"

Göran synade Råttmannen uppifrån och ner.

Göran: "Ja det var då fan tur det"

Råttmannen: "Kan bara hålla med"

Göran: "Inga överlevande?"

Råttmannen: "Inte en jävel"

Göran: "Inte ett enda vittne som kan ha sett NÅGOT?"

Råttmannen: "Som fan heller"

Göran: "Flyktfarkosten? Motorcrossen? Du tog väl inte med den hit?"

Råttmannen: "Utbränd i ett dike i Salem"

Göran: "Ingen såg dig komma hit, ingen förföljde dig?"

Råttmannen: "Såg inte ens en bil på hela vägen"

Göran var tyst och verkade försöka ta in informationen. Han såg Råttmannen i ögonen.

Göran: "Jag är stolt över dig, Råttmannen. Mycket stolt"

Råttmannen: "Du har ingen aning om hur mycket det betyder för mig att höra det från dig, Göran"

Göran: "Jag är ingen man som slänger mig med stora komplimanger privat, men du har blivit en jävla mästare på det du gör"

Göran såg på Råttmannen hur tagen han blev och det var tyst i några ögonblick.

Råttmannen: "Jag vet inte var jag ska säga... jag har dig att tacka för så mycket... du plockade upp mig från gatan och gjorde mig till den jag är idag... jag kommer aldrig att kunna tacka dig nog Göran och jag kommer att kämpa vid din sida så länge du vill"

Göran: "Det är stora ord och jag hoppas att du är villig att stå vid dem för alltid"

Råttmannen: "Det är jag"

Göran: "Mycket bra, mycket bra... nu till den sista biten av den här affären.

Råttmannen: "Okej"

Göran: "Marcel"

Råttmannen: "Så den lille bögen har kuksugigt färdigt... eller hur?"

Göran: "Just precis, så är det"

De begrundade faktumet att den lille bögen kuksugigt färdigt, i några sekunder.

Råttmannen: "Har Alice kommit på att det var någon högt uppe som faktiskt betalade Marcel för att släppa informationen om det som hände mellan henne och Kevin?"

Göran: "Det ser jag som en omöjlighet. Marcel är bevakad på håll dygnet runt av Svante och om Alice ens besöker honom får jag information om det direkt. Att Marcel skulle erkänna för henne... det ser jag som otänkbart, möjligen under tortyr men... han har ju absolut inget att vinna på det"

Råttmannen: "Hur länge sedan var det Svante rapporterade om att de träffats?"

Göran: "1 vecka sedan"

Råttmannen: "Hmm... och efter min lilla utflykt med flickscouterna i kväll så är det bara Marcel kvar som kan läcka... så... när vill du att jag ska ta tag i det här?"

Göran: "Jag fattar att du måste vara helt slut Råttmannen, åk hem och sov, ät något gott, och kom tillbaka i morgon kväll så pratar vi mer om det"

Råttmannen: "Tack som fan Göran"

Råttmannen menade det verkligen. Han var helt slut, både mentalt och fysiskt, allt han ville var att åka hem och sova.

Göran: "Inga problem, men då vill jag ha dig utvilad också"

Göran sa det med glimten i ögat.

Råttmannen: "Det fixar jag"

Båda skrattade gott åt Görans skämt. Sedan var de tysta ett tag. Råttmannen kunde inte nog beundra inredningen i hela kåken. Rätt igenom 1700-tal. Göran hade berättat om hur mycket han hade lagt ut för att samla alla stolar av en viss grupp... Råttmannen hade bara skrattat åt honom, inte hånande utan bara som man gör när någonting är över ens nivå. Kakelugnen var öppen och Råttmannen tittade in i glöden, mindes vad som hade hänt tidigare under kvällen... men kände ingenting. Det gjorde han aldrig längre. Göran gick mot sin spritjordglob och Råttmannen, som redan kände sig dåsig här inne i värmen, förberedde sig på att tacka nej till whiskyn Göran alltid brukade bjuda på efter ett lyckat uppdrag. DÅ: En av Görans privata livvakter sprang in i salen med ett ansikte förvridet av skräck.

Livvakten: "Svante är död, Marcel är borta"

Sedan föll han ihop av trötthet.

Göran: "VAD I HELVETE?"

Råttmannen: "FAN"

De var tysta i några sekunder, hjärnorna gick på högvarv.

Göran: "Du kommer ihåg det där du sa med att stå och kämpa vid min sida så länge jag ville?!"

Råttmannen: "Det kommer jag aldrig att glömma"

Göran: "Det är dags nu Råttmannen"

Råttmannen: "Jag ska göra mitt bästa"

Göran: "Jag kommer från och med nu att befinna mig på hemlig ort, jag är inte säker här"

Råttmannen: "Jag förstår"

Göran: "Jag vet att du kommer att lyckas Råttmannen, du kommer inte att höra ifrån mig på ett tag, men jag vet att du vet vad som måste göras"

Råttmannen: "Självklart"

En handskakning.

Råttmannen. "Adios, Göran"

Råttmannen rusade ner för trappan, ut på gräsmattan, klämde sig genom staketet och sprang in bakom granarna. Upp på motorcykeln och så iväg igen.

Statsminister Göran Åkerlund skyndade sig även han ner till bottenplanet. 5 minuter senare åkte han med en fruktansvärd hastighet mot en stuga bara ett fåtal utvalda kände till, mil därifrån.

Och i salen gick Svetlana och satte på Kissin igen, satte sig i Görans länsstol och försjönk i något ingen av de två ivägilande figurerna i natten någonsin skulle kunna förstå.