På isen

"Tror du på Björngud?", frågade hon stilla. Hon låg och vilade på rygg, helt sårbar, och stirrade upp mot himlavalvet, mörkt blått... solen var givmild nog att blicka så långt norr ännu ett litet tag. Jag svarade inte. Vågorna slickade isen och kluckade sövande. Var inte detta svar nog? Jag tände en cigg... kände röken lugna mig... "Men på riktigt... gör du det?", hon var envis, det hade hon varit så länge jag kunnat minnas. Jag betraktade henne och hon visste det, fast hon blundade. "Berätta för mig", viskade hon. Hon började gunga lätt, fram och tillbaka på sin rygg. Smekte förföriskt i sin gula päls... lekte med sin svans. Gjorde precis det hon alltid gjorde för att driva mig galen av åtrå. "Jag... jag tror på nånting" sa jag till slut. "Det räcker inte", sa hon mer bestämt. "Du kommer aldrig att uppnå absolut frälsning om du inte börjar tro innan ditt jordeliv är till ända". "Vi är isbjörnar, ingen bryr sig om isbjörnar", sa jag. "Det kommer ingen frälsning, vi är för oviktiga". "Björngud bryr sig", sa hon och såg mig isklart i ögonen. "Björngud bryr sig om isbjörnar"