Sömnproblem när man är deprimerad (och tjock)

I sitt fett och sin ångest

Men somna då jag ligger ju här kropp-cp

Tumlar omkring - en delfin i ett fiskenät av lakan

Brevbäraren kommer

Jag känner mig som Tjorven på vintern

Groleon V

Groleons vita, långa hår i vinden och den fladdrade blå lågan av ilska i hans ögon. Han hade burit på vetskapen djupt nere hela livet: Groleon Grawquak var inte menad att tjäna skogen i fredstid. Det var i de dragna slagsvärdens och lansarnas timme han skulle rida på en stor jävla fågel av stål mot fiendernas borg. Bermiac, Grävling, Noppe Mullvad och Bäver såg alla på honom med vördnad i blicken... en ledare stod plötsligt vid dem i stålfågelns för, konungalik och väldig. Hans anletsdrag tycktes skarpare än tidigare, mer ädla på något vis, som om uthuggna i en mäktig bergskam av antikens mästare

Fågeln var en hyllning till ingenjörskonsten, ett fräckt hån mot de på marken maktlöst fjättrade, och konstruktören Bäver hade givit den namnet "Avis Chalybeius". Med de tunga vingarnas dova slag och metallskrudens stridseggande blixtrande var den himlavalvets mest självklara härskare och mittpunkt, och folk ända bortifrån Tungårda berättade efteråt att de skådat som en ilande blixt över skogen den dagen. Men alla utom Groleon på Avis Chalybeius kände sig mindre modiga allteftersom tiden gick och träsket närmade sig. Känslan av triumf över att faktiskt vara i luften var som bortblåst i den starka vinden och mörka tankar hägrade över dem. Vad var det de skulle få uppleva bortom vassens murar? Ingen av dem hade någonsin tidigare hållit i ett svärd. Och vad innebar det att faktiskt döda en dverj? En varelse som inte gjort dem annat än ont, men som väl ändå... ändå inte kunde vara ond hela tiden? Alla teg och fortsatte resan mot Dverjaland.

Samtidigt pågick livet i träsket som vanligt. Dverjabarn lekte på skolgården, dverjar njöt av en kaffe i solen utanför bageriet, dverjapoliser hastade efter dverjatjuvar, från fängelset skrek de dverjar som mördat, våldtagit och vägrat betalat skatt ut sin ångest och vid träskets vasskant mot skogen gick dverjasoldater och patrullerade och meckade med kanonerna, eldslungande och förfärliga, som var uppsatta mot skogen. Det fanns ett lugn och en slapphet hos manskapet som bara år av fred och en gassande sol kan ge. Den hastigt annalkande faran anades endast av Thóralfur III där han spejade mot skogen, så när han sedan såg det jättelika metallvidundret komma stormande fram över trädtopparna var hans skrik överrumplande för vaktstyrkan. "OI FAUGLÚR STAALE GROÚDFRID", vrålade han, och snabbt riktades kanonerna mot fågeln. "AVFAÚRIRA", skrek förmännen och dverjarnas kanoner avlossade mängder av eldklot som fräste och avtecknade sig mot himlen likt en svärm av brinnande flyg-igelkottar.

Men fågeln var oemotståndlig, för snabb och för hård... den svepte över vassen och dverjarna och vidare in mot staden, och snart försvann träskets utkanter bakom djuren på stålfågeln. De flög över gårdar och lundar med blommande äppel- och päronträd, över gamla dverjabönder som gick framåtlutade och njöt av solskenet... och molnet av dåligt samvete växte inom dem alla. Kunde man mörda i detta grönskande paradis? NEJ! Det kunde man inte! Eller? Ingen vågade säga något. Grävling såg på Groleon och försökte uttyda vad som pågick bakom den stenhårda och bestämda fasaden... kanske brydde det honom inte ens? Kanske var det enda som betydde något för honom att få tillbaka sin magiska kittel. Men Bermiac, som kände Groleon bäst, såg på sin vän och visste vad han tänkte. Groleon kände sig tvungen att visa sig stark, men samtidigt fanns det ingen snällare än trollkarlen, och en storm bubblade i honom.

När de närmade sig stadens förorter och flög över lekplatser och sjukhus gav Groleon slutligen upp och stannade stålfågeln mitt i luften. Tystnaden bröts endast av vingslagen. Groleon talade: "Vi är frihetens folk. I 200 år har vi levt i vår skog. Av fri vilja har vi hjälpt varandra när någon behövt bygga ett hus eller blivit skadad. Den senaste tidens rabiata angrepp av det förslavande demokratiska systemet från träsket har testat mig och mina värderingar av frihet hårt. Jag har förlorat min magiska kittel. Jag har förlorat min hatt. Men när jag skärskådar mitt hjärta kan jag ändå inte förmå mig att genomföra det vi flög hit för. Vi älskar frihet. Vi lever efter devisen att låta folk vara i fred. Frihetsälskande är en farlig kärlek, för den bygger på att låta dverjar och djur göra som de själva vill. Den friheten vill dverjarna ta ifrån oss, och det gör mig mycket mycket ledsen. Men jag säger er, om vi når centrum, om vi berövar dverjar, som förresten kanske inte alla ens hatar oss, livet, om vi störtar den sittande regeringen av Dverjaland med stålets och skräckens hjälp... vilka är vi då? Jo min vänner, då är vi dverjar... smutsiga jävla dverjar. Kanske går vi under om vi åker tillbaka nu och låter dverjarna vara... det är till och med troligt. Men drömmen om friheten dör inte med oss. Den kommer alltid att leva kvar i en glömd dal som ondskans tentakler ännu inte hittat. Vi skall leva efter våra principer, och vi skall dö efter dem också. Jag säger att vi vänder."

Och så vände de på stålfågeln och flög tillbaka till det som för ännu en liten liten tid var frihetens skog.

Groleon IV

Han stirrade mot skogen där han visste att friheten dvaldes och fylldes med hat. Ett brinnande jävla hat. Han misstänkte att skogens djur planerade något. Spanarna hade inte sett något nytt under sina rekognosceringsturer, men en mycket intressant upplysning hade kommit in, liksom i förbigående, från en av de yngre dverjarna. Hon hade berättat om hur hon svagt och avlägset hört slag, som från en hammare, men när hon smugit sig genom några buskar mot ljudet, hade det snabbt dött ut, och hon tänkte inte vidare på det. Men HAN tänkte på det. Vadfan höll de på med?

Hans namn var Thóralfur III och han var dverj. Hans skägg var yvigt, blont och fastsatt med två skärp kring knäna, vilket gav hans utseende en aura av åldrig makt. Hans handslag var fast och hans ögon grå likt själva urberget. Thóralfur III var den folkvalde ledaren, med 52,5% majoritet, av träsket Dverjaland och genomförde allmänt uppskattat den politik han hade gått till val på: inskränkningar av yttrandefriheten, utjämnande av ekonomiska skillnader, utbyggnad av välfärdsstaten och räder mot de omgivande arterna som inte delade dverjarnas syn på den oerhörda vikten av majoritetens diktatur. Om det var något som brann inom Thóralfur III var det avskyn mot skogens fria folk och deras ovilja att underkasta sig det demokratiska styre dverjarna försökt få dem förstå var det ideala under så väldigt länge. Hur han hatade dem.

Thóralfur III hade inga barn och ingen fru. Han levde ensam i det stora hus bygg-dverjarna beordrats uppföra åt honom vid Stortorget. Varje morgon fick han dagstidningarna och en avsugning, signerad en liten dverjahora, serverade till kaffet. Efter detta lät han sig bli klädd och tog sedan promenaden på 50 meter över till regeringshuset för att möta sina ministrar och avhandla nya sätt att göra det bättre för så många som möjligt. Detta tog vanligtvis omkring 3 timmar, och därefter var Thóralfur III fri att göra vad han ville resten av dagen, vilket ofta innebar ett besök i den nya teatern han låtit bygga. Eftersom den, trots 3 föreställningar om dagen, oftast var tom kunde han vara ifred i detta demokratins, kulturens och civilisationens absoluta hjärta och begrunda sin förträfflighet som människa och sin politiska gärnings fullkomlighet.

Men inte idag. Han var orolig in i själen och hade inte kunnat sitta still inne i en kvav teater. VAD PLANERADE DE? VAD??? Han gick oavlåtligt fram och tillbaka längs träbron vid träskets utkant och stirrade mot skogen. Han såg på skräddarna vid vattnet och viftade bort några myggor. En underlig känsla av stillhet infann sig... hade träsket någonsin varit så motbjudande?, tänkte han kärleksfullt. Men så plötsligt hördes ett väldigt dån, det gick vågor på vattnet och skogens träd skakade. Och så blev så Thóralfur III den förste dverjen att skåda den luftburna frihetens fackla: Avis Chalybeius, stålfågeln från skogen.

Groleon III

"Jag har en idé", sa Bäver. "Och du kommer inte att gilla den", tillade han med en nick åt Noppe Mullvads håll.

Alla var trötta på dverjarna. Alla var arga på dverjarna. Och nu hade de samlats hemma hos Grävling, efter att Groleon konstaterat att de inte skulle få vara ifred från dverjarna varken hemma hos honom, hos Bermiac eller i något annat hus i svampskogen, för att diskutera vad det var de faktiskt tänkte göra åt saken.

"Jag har gjort en ritning", fortsatte Bäver. Han hade allas uppmärksamhet. Fru Ekorres ögon var stora av uppmärksamhet. "...och Noppe, vi kommer att behöva din motor". Noppe Mullvad såg ut som att han hade svalt en giftig svamp. Alla var nervösa, för de visste att Noppe lagt nästan hela sitt stora arv från sin faster på att köpa den dyra motorn. Noppe svalde hårt. "Vad är planen?", sa han. Bäver drog upp en stor ritning över något bara han verkade förstå. "Vi ska attackera dem från luften", sa han.

Det tog ett tag att förklara för dem vad han menade, men till slut hade de alla förstått. Bäver skulle bygga ett slags metallfågel som kunde ta 4-5 personer, och i den skulle de kunna flyga över dverjarnas våtland, kanske till och med landa. Ganska många av djuren ställde sig tveksamma, bland dem främst Grävling, som inte var känd som varken den mest flitige, sociale eller händige i skogen.

Målet med fågelplanen var dels att hitta Groleons magiska kittel, men kanske ännu mer att försöka förstå varför dverjarna var så elaka. Inga av djuren hade någonsin sett maken till ondska och illvillighet. De började diskutera om de verkligen skulle genomföra planen. Bäver sa direkt att det var upp till Noppe Mullvad om han ville låna ut sin motor och satt sedan tyst. Alla var dock inte så lugna som Bäver. Grylte Snok försökte ivrigt övertyga alla om att dverjarna antagligen bara var missförstådda och att de istället borde bjuda in dem över en god middag. Sorkman pep att de borde börja göra vapen istället för en dum fågel (Sorkman gillade inte fåglar särskilt mycket). Bermiac och Grävling grälade högljutt. Grävling tyckte att han hade gjort tillräckligt bara genom att bjuda in alla i sitt gryt medan Bermiac skrek saker på trollkarlsspråket som antagligen inte var så snälla. Men så tystnade Grävling plötsligt och lyssnade med sina skarpa öron. Han sprang från den stora salen och ut till sin huvudéntre, öppnade dörren och tittade ut. Han varken såg eller hörde någonting, men när han skulle vända sig om och gå tillbaka in i grytet fick han en hel äggkartong kastad i sitt huvud av en dverj som hade gömt sig ovanför. Han jagade efter honom lite men gav upp ganska fort. Istället knöt han tassarna och gick tillbaka hemåt. Inte uppgiven. Beslutsam. Han kunde knappt vänta med att få sätta igång och bygga den där förgrymmade metallfågeln.

Groleon II

Blå rök sprutade ur Groleons näsborrar och Bermiac hoppade upp och ned i vredesmod. De sprang ut från mosshuset och började jaga efter de tjoande dverjarna som slängde sockerkakan mellan sig. Hur hade de hittat ända till svampskogen? Groleon var utom sig av vrede. Han och Bermiac var inga mästerbakare, men de hade jobbat länge och hårt med kakan till Fru Ekorre som tack för de nya hattarna.

Dverjarna sprang genom tät terräng... kvistar och grenar slog omkring Bermiac och Groleon när de jagade efter dem och snart var de båda rödrandiga om kinderna. Men ilskan gav dem ork att fortsätta. De tappade uppfattningen om tiden och allt var bara grönt och brunt och smärta i en evighet. Bermiac pustade som aldrig förr. Han var inte direkt den snabbaste om man säger så ;)

Till slut stod så äntligen träden glesare och glesare. "Vad tur!", tänkte Groleon, "Nu kommer mina långa ben väl till pass!". Men det var redan för sent. Dverjarna nådde vattnet, hoppade på en båt och satte iväg med en rasande fart. De rodde förvånansvärt disciplinerat, men när de kommit tillräckligt långt från stranden slutade de. De började äta av sockerkakan och skrattade (de sjöng också en nidvisa med fula ord om de båda trollkarlarna som jag inte vill skriva här). Groleon och Bermiac blev stående vid strandkanten. Och så slutade det på samma sätt som förra gången. Han var Bortgjord. Förnedrad. VAD skulle Groleon ta sig till?