Groleon V

Groleons vita, långa hår i vinden och den fladdrade blå lågan av ilska i hans ögon. Han hade burit på vetskapen djupt nere hela livet: Groleon Grawquak var inte menad att tjäna skogen i fredstid. Det var i de dragna slagsvärdens och lansarnas timme han skulle rida på en stor jävla fågel av stål mot fiendernas borg. Bermiac, Grävling, Noppe Mullvad och Bäver såg alla på honom med vördnad i blicken... en ledare stod plötsligt vid dem i stålfågelns för, konungalik och väldig. Hans anletsdrag tycktes skarpare än tidigare, mer ädla på något vis, som om uthuggna i en mäktig bergskam av antikens mästare

Fågeln var en hyllning till ingenjörskonsten, ett fräckt hån mot de på marken maktlöst fjättrade, och konstruktören Bäver hade givit den namnet "Avis Chalybeius". Med de tunga vingarnas dova slag och metallskrudens stridseggande blixtrande var den himlavalvets mest självklara härskare och mittpunkt, och folk ända bortifrån Tungårda berättade efteråt att de skådat som en ilande blixt över skogen den dagen. Men alla utom Groleon på Avis Chalybeius kände sig mindre modiga allteftersom tiden gick och träsket närmade sig. Känslan av triumf över att faktiskt vara i luften var som bortblåst i den starka vinden och mörka tankar hägrade över dem. Vad var det de skulle få uppleva bortom vassens murar? Ingen av dem hade någonsin tidigare hållit i ett svärd. Och vad innebar det att faktiskt döda en dverj? En varelse som inte gjort dem annat än ont, men som väl ändå... ändå inte kunde vara ond hela tiden? Alla teg och fortsatte resan mot Dverjaland.

Samtidigt pågick livet i träsket som vanligt. Dverjabarn lekte på skolgården, dverjar njöt av en kaffe i solen utanför bageriet, dverjapoliser hastade efter dverjatjuvar, från fängelset skrek de dverjar som mördat, våldtagit och vägrat betalat skatt ut sin ångest och vid träskets vasskant mot skogen gick dverjasoldater och patrullerade och meckade med kanonerna, eldslungande och förfärliga, som var uppsatta mot skogen. Det fanns ett lugn och en slapphet hos manskapet som bara år av fred och en gassande sol kan ge. Den hastigt annalkande faran anades endast av Thóralfur III där han spejade mot skogen, så när han sedan såg det jättelika metallvidundret komma stormande fram över trädtopparna var hans skrik överrumplande för vaktstyrkan. "OI FAUGLÚR STAALE GROÚDFRID", vrålade han, och snabbt riktades kanonerna mot fågeln. "AVFAÚRIRA", skrek förmännen och dverjarnas kanoner avlossade mängder av eldklot som fräste och avtecknade sig mot himlen likt en svärm av brinnande flyg-igelkottar.

Men fågeln var oemotståndlig, för snabb och för hård... den svepte över vassen och dverjarna och vidare in mot staden, och snart försvann träskets utkanter bakom djuren på stålfågeln. De flög över gårdar och lundar med blommande äppel- och päronträd, över gamla dverjabönder som gick framåtlutade och njöt av solskenet... och molnet av dåligt samvete växte inom dem alla. Kunde man mörda i detta grönskande paradis? NEJ! Det kunde man inte! Eller? Ingen vågade säga något. Grävling såg på Groleon och försökte uttyda vad som pågick bakom den stenhårda och bestämda fasaden... kanske brydde det honom inte ens? Kanske var det enda som betydde något för honom att få tillbaka sin magiska kittel. Men Bermiac, som kände Groleon bäst, såg på sin vän och visste vad han tänkte. Groleon kände sig tvungen att visa sig stark, men samtidigt fanns det ingen snällare än trollkarlen, och en storm bubblade i honom.

När de närmade sig stadens förorter och flög över lekplatser och sjukhus gav Groleon slutligen upp och stannade stålfågeln mitt i luften. Tystnaden bröts endast av vingslagen. Groleon talade: "Vi är frihetens folk. I 200 år har vi levt i vår skog. Av fri vilja har vi hjälpt varandra när någon behövt bygga ett hus eller blivit skadad. Den senaste tidens rabiata angrepp av det förslavande demokratiska systemet från träsket har testat mig och mina värderingar av frihet hårt. Jag har förlorat min magiska kittel. Jag har förlorat min hatt. Men när jag skärskådar mitt hjärta kan jag ändå inte förmå mig att genomföra det vi flög hit för. Vi älskar frihet. Vi lever efter devisen att låta folk vara i fred. Frihetsälskande är en farlig kärlek, för den bygger på att låta dverjar och djur göra som de själva vill. Den friheten vill dverjarna ta ifrån oss, och det gör mig mycket mycket ledsen. Men jag säger er, om vi når centrum, om vi berövar dverjar, som förresten kanske inte alla ens hatar oss, livet, om vi störtar den sittande regeringen av Dverjaland med stålets och skräckens hjälp... vilka är vi då? Jo min vänner, då är vi dverjar... smutsiga jävla dverjar. Kanske går vi under om vi åker tillbaka nu och låter dverjarna vara... det är till och med troligt. Men drömmen om friheten dör inte med oss. Den kommer alltid att leva kvar i en glömd dal som ondskans tentakler ännu inte hittat. Vi skall leva efter våra principer, och vi skall dö efter dem också. Jag säger att vi vänder."

Och så vände de på stålfågeln och flög tillbaka till det som för ännu en liten liten tid var frihetens skog.

Groleon IV

Han stirrade mot skogen där han visste att friheten dvaldes och fylldes med hat. Ett brinnande jävla hat. Han misstänkte att skogens djur planerade något. Spanarna hade inte sett något nytt under sina rekognosceringsturer, men en mycket intressant upplysning hade kommit in, liksom i förbigående, från en av de yngre dverjarna. Hon hade berättat om hur hon svagt och avlägset hört slag, som från en hammare, men när hon smugit sig genom några buskar mot ljudet, hade det snabbt dött ut, och hon tänkte inte vidare på det. Men HAN tänkte på det. Vadfan höll de på med?

Hans namn var Thóralfur III och han var dverj. Hans skägg var yvigt, blont och fastsatt med två skärp kring knäna, vilket gav hans utseende en aura av åldrig makt. Hans handslag var fast och hans ögon grå likt själva urberget. Thóralfur III var den folkvalde ledaren, med 52,5% majoritet, av träsket Dverjaland och genomförde allmänt uppskattat den politik han hade gått till val på: inskränkningar av yttrandefriheten, utjämnande av ekonomiska skillnader, utbyggnad av välfärdsstaten och räder mot de omgivande arterna som inte delade dverjarnas syn på den oerhörda vikten av majoritetens diktatur. Om det var något som brann inom Thóralfur III var det avskyn mot skogens fria folk och deras ovilja att underkasta sig det demokratiska styre dverjarna försökt få dem förstå var det ideala under så väldigt länge. Hur han hatade dem.

Thóralfur III hade inga barn och ingen fru. Han levde ensam i det stora hus bygg-dverjarna beordrats uppföra åt honom vid Stortorget. Varje morgon fick han dagstidningarna och en avsugning, signerad en liten dverjahora, serverade till kaffet. Efter detta lät han sig bli klädd och tog sedan promenaden på 50 meter över till regeringshuset för att möta sina ministrar och avhandla nya sätt att göra det bättre för så många som möjligt. Detta tog vanligtvis omkring 3 timmar, och därefter var Thóralfur III fri att göra vad han ville resten av dagen, vilket ofta innebar ett besök i den nya teatern han låtit bygga. Eftersom den, trots 3 föreställningar om dagen, oftast var tom kunde han vara ifred i detta demokratins, kulturens och civilisationens absoluta hjärta och begrunda sin förträfflighet som människa och sin politiska gärnings fullkomlighet.

Men inte idag. Han var orolig in i själen och hade inte kunnat sitta still inne i en kvav teater. VAD PLANERADE DE? VAD??? Han gick oavlåtligt fram och tillbaka längs träbron vid träskets utkant och stirrade mot skogen. Han såg på skräddarna vid vattnet och viftade bort några myggor. En underlig känsla av stillhet infann sig... hade träsket någonsin varit så motbjudande?, tänkte han kärleksfullt. Men så plötsligt hördes ett väldigt dån, det gick vågor på vattnet och skogens träd skakade. Och så blev så Thóralfur III den förste dverjen att skåda den luftburna frihetens fackla: Avis Chalybeius, stålfågeln från skogen.