Groleon II

Blå rök sprutade ur Groleons näsborrar och Bermiac hoppade upp och ned i vredesmod. De sprang ut från mosshuset och började jaga efter de tjoande dverjarna som slängde sockerkakan mellan sig. Hur hade de hittat ända till svampskogen? Groleon var utom sig av vrede. Han och Bermiac var inga mästerbakare, men de hade jobbat länge och hårt med kakan till Fru Ekorre som tack för de nya hattarna.

Dverjarna sprang genom tät terräng... kvistar och grenar slog omkring Bermiac och Groleon när de jagade efter dem och snart var de båda rödrandiga om kinderna. Men ilskan gav dem ork att fortsätta. De tappade uppfattningen om tiden och allt var bara grönt och brunt och smärta i en evighet. Bermiac pustade som aldrig förr. Han var inte direkt den snabbaste om man säger så ;)

Till slut stod så äntligen träden glesare och glesare. "Vad tur!", tänkte Groleon, "Nu kommer mina långa ben väl till pass!". Men det var redan för sent. Dverjarna nådde vattnet, hoppade på en båt och satte iväg med en rasande fart. De rodde förvånansvärt disciplinerat, men när de kommit tillräckligt långt från stranden slutade de. De började äta av sockerkakan och skrattade (de sjöng också en nidvisa med fula ord om de båda trollkarlarna som jag inte vill skriva här). Groleon och Bermiac blev stående vid strandkanten. Och så slutade det på samma sätt som förra gången. Han var Bortgjord. Förnedrad. VAD skulle Groleon ta sig till?

Groleon

Groleon var en modig trollkarl, det betvivlade ingen, men att följa de listiga dverjarna ännu längre in i vassen vågade inte ens han. En fruktansvärd ondska spred sig med vinden från våtlandets hjärta och ruskade våldsamt om hela ens varelse tills man var alldeles yr och förvirrad av rädsla. Allt han kunde göra var att stå där han stod, med vatten upp till knäna och se dum ut. Då och då hörde han klappret av dverjaskor mot träbryggorna de uppenbarligen sprang omkring på där bakom. Ibland skymtade han glimten av några elaka ögon mellan stråna som sedan försvann kvickt, kvickt. Det här var dverjarnas rike, det stod klart för honom när han nu såg det för första gången. Skulle han någonsin få tillbaka sin magiska kittel?

På isen II

Han stirrade upp mot stjärnorna. Hon låg med sin nos mot hans panna och andades lugnt. "Jag är fortfarande hänförd... fortfarande", sa han. "Kan man någonsin bli mätt på rymden?". Han sa så ofta. Hon började kyssa honom i örat. "Du vet att någonstans bortom den där slöjan av stjärnor i natten finns Björngud" sa hon, som för att byta samtalsämne. "Jag... ", han slutade prata, visste att den här konversationen var en återvändsgränd. Det blev tyst. Vinden rev upp små sjok av snö som virvlade omkring i luften.

Han tittade mot den nya byggnaden människorna uppfört på fastlandet några kilometer bort. "Tror du att de ser det vi ser?". Han fick något i blicken som han brukade få när han pratade om människor. "När de tittar på stjärnorna menar jag". "Aldrig!", svarade hon snabbt, nästan ilsket. "Har du inte lärt dig deras råhet och oförmåga till reflektion över sin omvärld vid det här laget?". "Ja... men jag menar...", började han. "Vad?!", avbröt hon honom. "Jag menar vad skulle de göra här annars", sa han försiktigt. "Det finns ju inget de skulle kunna vilja ha här". "De vill väl antingen dominera och härska som överallt, varför bryr det dig ens?", fräste hon. Ett tag stirrade de båda på denna människovärldens sista utpost i norr. "Jag förstår bara inte varför du aldrig kan tro att någon annan kanske ser något som vi inte ser", vågade han fram efter ett tag. Hon reste på sig och gick sin väg, ut mot havet igen. Han såg på henne tills hon försvann som en del av mörkret. Och i observatoriet blickade människorna långt bortom slöjan av stjärnor i natten.

På badet II

Når frustande slutet på simbassängen

Äldre kvinna tittar på mig

Leende

Jag ler tillbaka

"Vad snabbt du simmar", säger hon

"Jag simmade mitt långsammaste", svarar jag

Badet stannar

Vattnet skvalpar inte längre

Liksom i andakt

I rymden snurrar galaxer

Med svarta hål i mitten

Gapande av förvåning

På ett isridet skepp

Står bistra män av sjön

Med mössorna i händerna

Mållösa

Det största av havets odjur

Hukandes över dem

Skulle inte förlamat så

Egentligen vågar hon inte

Men något tidigare okänt inom henne

Har vaknat

"Och... hur... om du simmar ditt snabbaste?", viskar hon

Utdrag 10 ur min nya ungdomsroman

Förrådet. Död pojke. Tretton år. Bög. Torkat blod över hela skiten. Alice föreställde sig polisrapporten i huvudet när hon hävde sig genom fönstret och ut till bakom några buskar på gården. En skugga var hon, så smidig och tyst, så svart i sin nya svarta body från Ralph Lauren, svarta tights från Topshop, svarta linjer på kinderna och svarta Gucci-pumps hon köpt på Nathalie Schuterman. Planen om vad som skulle hända efter att hon dödat Göran Åkerlund var dimmig. Resan dit däremot: Chrystal Clear. Alice smakade på ordet igen. "Chrystal Clear". Kanske skulle hon tatuera in det i svanken om hon överlevde kvällen.

Alice hade inte direkt legat på latsidan innan hon kidnappade Marcel och dödade biffen som klumpigt förföljt honom så länge. Under flera veckors tid hade hon med hjälp av sina vänner skogens djur kartlagt alla de platser Göran Åkerlunds mannar besökte, och hon hade ringat in endast ett tänkbart gömställe för statsministern vid en nödsituation. Hon kände terrängen. Hon kände byggnaden: svagheter, troliga extra vaktposteringar, vattenledningar, allt hon kunnat utröna utan att faktiskt avslöja sig. Nu var det bara att göra det hon var född att göra. Alice hade lånat Kevins pappas nya Ford (Kevins familj var i Thailand), och hon körde den snabbt men försiktigt. Om Kevins pappa skulle få reda på att hon lånat bilen skulle han bli asförbannad.

Göran Åkerlund stirrade ut genom fönstret i den välbevakade stugan. Ut på granarna. Han var uttråkad. Av stället, av svensk granskog, ja av Sverige i allmänhet. Och så det här med flickan som var honom i hälarna likt en igel. Svante... hurfan dödade hon Svante? Svante var ex-SÄPO. Svante hade underskattat henne. Göran hade underskattat henne. Men någonstans trodde han också att hon hade underskattat Göran. Hit skulle hon aldrig hitta och samtidigt torterade och mördade sig Råttmannen igenom hennes familj, snabbt och vant. Hur länge skulle hon stå ut? Göran gissade dagar. Och så länge kunde han ju faktiskt stanna här, hur tråkigt det än var.

Anders hade inrett stället... Göran lovade sig själv att aldrig mer låta en av sina torpeder ha hand om ärenden rörande god smak och hans egendom när han såg resultatet. Skrikiga gardiner, en tråkig soffgrupp från IKEA och en bokhylla med lite böcker från någon loppis Anders dragit förbi på vägen dit. I brist på annat... han tog ut en bok. En jävla kokbok var det. VadFAN Anders. Fanns det ens lite gamla serier? Nä. Han plockade ner en utgåva av Sagan om Ringen men kastade genast den ifrån sig, likt en bränd. Hantverket var alltför ädelt och ett hat brann upp inom Göran mot allt det som var episkt och rätt. Jävla Anders. Istället försökte han fokusera tankarna på Råttmannens förehavanden där ute. Ändå gick det inte. Sagan om Ringen låg där och pockade på hans uppmärksamhet, och Göran ville inte ens plocka upp den. Den fick ligga där den låg... vadfan brydde han sig egentligen?

Det hade nästan varit löjligt enkelt. In genom det öppna fönstret i porten, upp i ventilen, ut i köket. Pistol mötte tinning, hjärnsubstans mötte vägg, spis och gråtande ungjävlar. Ett snabbt foto med HTCn, MMS till Alice-nummer... ut samma väg. Han blev själv överraskad när han tänkte på hur förfinat hans hantverk blivit det senaste året. Och igen, inga känslor, huvudet klart, kroppen redo, alltid. Okej, han var trött, men just nu var det inte tid för sömn, utan för lojalitet mot mannen som hjälpt honom mer än han knappt vågade tänka på. Han skulle aldrig svika Göran. Aldrig. Råttmannen hoppade upp på sin Suzuki och drog iväg runt hörnet samtidigt som hans skarpa råtthörsel uppfattade det omisskännliga ljudet av sirener och rusande snutbilar på avstånd. Dumma grisar.

Han hade funderat på det mycket: skulle han göra det här gratis? Svaret var faktiskt ja. Råttmannen undrade hur många diagnoser han skulle fått i skolan om han hade gått i skolan och inte varit en råtta. Många. Att mörda för att man gillar känslan av att släcka ljus och kärlek... det lär ju inte vara normalt i alla fall. Och Göran? Hur frisk var han egentligen? Frisk nog att bli statsminister, visst, men Göran hade också gjort sjuka saker. Riktigt sjuka. Som den där grejen med änkan i Vänersborg... Råttmannen önskade att han var normal nog att inte vilja tänka på det, men det var han inte. Istället föreställde han sig detaljer från kvällen då Göran utfört en abort med en klädhängare och sedan strypt kvinnan. Råttmannen tänkte också mycket på förintelsen. Över hur storslagen den hade varit, över hur gärna han velat vara en del av den. Om han så bara varit en simpel städare... om han bara hade fått vara med. Kanske var det därför han gillade att jobba med statsministern så mycket. För att han fick känna sig som en del i något större. Fan vad han älskade Göran.

Mord i sinnet. Mord på sitt samvete. Alice monterade ställningen på vilken högprecisionsgeväret skulle stödjas... det var svårt att hålla balansen på grenen. Stugan Göran hade valt till sitt gömställe låg så undangömd att den inte ens fanns registrerad hos staten. Tät terräng omgav stället på alla håll. En fördel när det gäller att inte bli upptäckt. En nackdel när man väl blivit det. Alice hade kunnat smyga alldeles nära huset innan det var såhär väl bevakat... planterat sprängladdningar och rekognoserat i skydd av höga oklippta buskar och enar. Hon lade sig på mage på grenen och justerade kikarsiktet efter avståndet till stugan: 143m hade Alice mätt förra gången. Närmare vågade hon sig inte. Inget rörde sig i fönstrena. Allt var tyst. Alice förberedde sig på en lång obekväm väntan. Precis som hon hade räknat med.

Hon fick ett meddelande på mobilen. Alice rörde sig inte. Om Göran skulle gå förbi fönstret och hon tappade uppmärksamheten just då... hon skulle aldrig förlåta sig själv. Telefonen fick vibrera bäst den ville, hon skulle inte låta sig påverkas. Men så fortsatte meddelandena att komma. Ett efter ett med bara minuter emellan. Efter 1 timme kunde hon faktiskt inte ta det mer, hon var tvungen att titta efter. Hon tog upp telefonen. Om Alice hade tittat upp just i det ögonblicket skulle hon sett statsministern luta huvudet mot fönsterrutan hon dittills så idogt bevakat. Istället såg Alice en bild på sin moster Greta med söndersprängt huvud, med Alices kusiner lutade över sig, gråtandes, förtvivlade. Om den där råttan Marcel hade berättat om trodde att det här skulle få henne att sluta trodde han JÄVLIGT fel. Den eld som redan brann inom henne matades endast med än mer bränsle. Alice bestämde sig för att stänga av telefonen. Mannen i stugan måste få en kula i riktigt jävla hög hastighet rätt genom huvudet innan hon öppnade den nästa gång, det lovade hon sig själv.

Om Alice under de nästa 14 timmarna hon låg i trädet skulle haft sin mobiltelefon påslagen, skulle hon kunnat fylla en halv vägg med fotografier av släktingar och vänner som Råttmannen mördade den natten. Det var ett maraton i blod och skoningslöshet. När Råttmannen skjutit sitt 24:e offer fick han faktiskt nog av att inte få någon respons. Han orkade inte längre, helt enkelt. Tre dygn i sträck utan sömn tog ut sin rätt och han bestämde sig för att ringa upp Alice. Telefonen var avstängd. Råttmannen sparkade omkull sin motorcykel i ilska. Nej nu fick det vara nog. Han lade sig under några rötter i skogen och sov ett par timmar.

Råttmannen väcktes av att hans mobil vibrerade bredvid honom. Det var ett av Görans nummer.

Råttmannen (sömndrucket): "Göran"

Göran: "Råttmannen. Du låter trött"

Råttmannen: "Nejfan, mig går det ingen nöd på"

Göran: "Hur går det?"

Råttmannen: "24 döda... men hon svarar inte"

Göran: "Men vad i helvete... du Råttmannen?

Råttmannen: "Ja?"

Göran: "Det här tjänar ingenting till"

Råttmannen: "Jag får den känslan också chefen"

Göran: "Äh vadfan, kom ut hit istället, jag SMSar adressen. Ta med dig Aftonbladet eller något, finns så jävla lite att göra här"

Råttmannen: "Absolut. Något annat?"

Göran: "Ja. Skynda dig"

Råttmannen hoppade upp på cykeln och körde mot motorvägen, snabbt som fan.

Vid stugan hade solen gått upp. Alice rörde fortfarande inte på sig. Hon hade legat still med ögonen öppna hela natten, med fingret på avtryckaren och inte skjutit. Visst, folk hade rört sig vid fönstret, men hon kunde inte riskera att avslöja sin position genom att chansa på en av alla kropparna där inne i stugan. Nej, Göran Åkerlund skulle antingen behöva gå ut eller sitta alldeles vid fönstret under några sekunder för att Alice skulle kunna slutföra det hon kommit hit för. Hon tyckte att hon under de senaste veckornas undersökningar lyckats förstå tillräckligt av gubbjäveln för att veta att snart blev han för rastlös i det där lilla råtthålet. Göran gillade action. Han skulle gå ut förr eller senare. Det var bara att vänta. Och väntat hade hon gjort alltför länge för att inte orka göra det lite till.

Råttmannen kom närmre och närmre. Han stannade 5 kilometer innan stugan vid en OK Q8, tankade hojen och köpte lite tidningar han trodde skulle falla Göran i smaken: Aftonbladet, Slitz, Expressen. Sedan var det högsta fart sista biten. En kostymklädd vakt gick ut på vägen och vinkade in honom på en väg fullkomligt dold för förbipasserande bilister. Eller väg och väg... den förtjänar inte ens att kallas väg, tänkte Råttmannen, det var ju fan bara rötter och jord. Nåja, Göran levde fortfarande, så gömstället fungerade ju uppenbarligen. Han åkte några hundra meter, rätt in i skogen, och kom fram till en ful liten stuga med några bodar omkring sig. Fyfan, tänkte Råttmannen. Men, det var som sagt i alla fall säkert.

Hela Alices kropp hade spänt sig som en långbåge när det ljudet av motorcykeln närmade sig stugan. Var det det här hon hade väntat på?? Svaret på den frågan var ja, för när motorcykeln uppenbarade sig på gårdsplanen kom den slanka figuren av statsminister Göran Åkerlund lätt försiktigt ut ur stugan. Alice tvingade ner pulsen, hon andades lugnare, koncentrerad. Korset i kikarsiktet vandrade upp längs Görans kropp medan han gick mot motorcykeln. Vem var det som hade kommit förresten? Det hade Alice faktiskt inte ägnat en tanke åt sen Göran kommit ut i det öppna. Det borde hon tänkt på. Råttmannen kände hennes lukt direkt.

Råttmannen: IN I HUSET FÖR HELVETE GÖRAN

Göran var visserligen inte främmande för våld, men sådana här situationer var han inte van vid. Han stod som förstenad. Alice sköt. Görans knäskål sprängdes, och underbenet flög åt helvete. Han skrek som en nyfödd.

Råttmannen: "GÖRAN"

Alice sköt igen. Hon träffade Görans axel. Hans arm virvlade bort likt en boomerang. Det här kunde han väl inte överleva? Men Alice nöjde sig inte med "kunde väl". Hennes exakta position var ännu inte avslöjad, hon var väl kamouflerad i lövverket och trots att Råttmannen ryckte och slet i Göran fick han honom inte ur fläcken - Råttmannen var trots allt bara en råtta.

Göran: "HJÄLP MIG DÅ RÅTTJÄVEL, DRA IN MIG I HUSET"

Men Råttmannen lyckades inte. Alice lugnade ner sig ännu en gång. Hon lät korset i kikarsiktet vila på Görans vrålande mun den här gången. Hon tryckte av. Görans huvud exploderade i ett kaos av blod, hjärna och skärvor av kranium. Alice gled ner från sin dolda position i trädet. Allt hon hade i tankarna var att nå Forden obemärkt och köra, bara köra någonstans. Alice var snabbare och tystare än någonsin förut. Hon nådde Forden 1 kilometer bort, startade den och körde så snabbt hon kunde åt något håll, vilket visste hon inte ens.

Och vid stugan knäföll Råttmannen vid Görans döda kropp. Han grät, som ett barn. Göran hade varit som en pappa för honom. Kroppen låg i en förvriden ställning på marken, ovärdigt. Råttmannen rätade ut lemmarna, försökte få liket att se mer fridfullt ut. Råttmannen skulle slåss för att platsen Göran skulle begravas på skulle ligga just så: fridfullt, i alla fall bortom allmänhetens åsyn, där endast Råttmannen kunde sörja honom i lugn och ro. Och så blev det också, Råttmannen valde ett ställe i skogen där Göran hade lekt som barn. Varken på det stället eller på platsen framför stugan där Göran dog, skulle något åter växa.

Någon dag skulle Råttmannen söka upp Alice, tortera henne och våldta henne, det visste han. Men den dagen var inte idag. Just nu kände han inget annat än sorg. Inte ens hämndlystnad. Greg fick ordna upp Görans brådskande affärer, informera finansministern, berätta för Svetlana, Linda och de andra flickorna på gården om vad som hade hänt. Råttmannen orkade inte ta tag i det där nu. Han var för trött, för utom sig av sorg och skam. Över att han var oförsiktig. Över att han var dum. Över att han var svag. Över att han var en jävla råtta.

Utdrag 9 ur min nya ungdomsroman

Kissin. Mjukt, flytande, obehindrat... "effortless" hade Condolezza Rice sagt vid deras senaste möte under tillställningen i Washington förra veckan där den store pianisten spelade. Göran satt i sin länsstol framför kakelugnen och försökte uppskatta nyanser, tonfärg och allt vad det var, men han var alltför simpel och grund som människa för att mer än bara lätt skönja den oerhörda vidden av Kissins alldeles egna och speciella musikaliska landskap. Han förstod sig mindre på konst och på att utforska sitt inres mer oupplysta rum, än smutskastning, dubbelspel och lönnmord. Han var politiker, alltså var han ett svin.

Göran blev mer och mer nervös. Kanske var det för att den han behövde se mest av allt just nu fanns någonstans där ute i mörkret, och var mycket, mycket försenad. Men kanske var det också för att han helt enkelt blev rädd på samma sätt som någon som sitter i ett rum med enbart människor talandes ett annat språk blir rädd. Orden i språket musiken talade kunde inte Göran förstå, och kanske var det därför han blev så orolig. Kissin spelade Scriabin. Han vrålade på Svetlana att hon skulle komma ut och stänga av skiten.

Samtidigt brände Råttmannen allt närmare Görans ägor på en Suzuki GSX-R1000 och njöt, trots förseningen, av situationen. Uppdraget vid sjön var slutfört, motorcrossen låg utbränd i ett dike... inga överlevande, inga vittnen, bara Råttmannen och en riktig jävla dundersuccé. Han kostade faktiskt på sig lite tricks med hojen på vägen bara för att han kände för det. Skogen blängde argt på honom tyckte han, men vem brydde sig? Han var på toppen nu, och då fick man ta att en samling träd såg ovälkomnande ut. Han skrattade för sig själv, mest åt ingenting, och kände morrhåren vaja upp och ner, av vinden och av lättnad. Han stegrade igen och skrek av glädje.

Vid grindarna blev det plötsligt mer allvarligt och Råttmannen gömde Suzukin bakom några granar. Inte det bästa gömstället kanske men det skulle inte dröja särskilt länge innan han var tillbaka bakom granarna för att köra hem till Solna igen. Han sprang på alla fyra mot staketet, klämde sig in mellan stängerna i det höga järnstaketet likt den råtta han var, och smög sedan mot huvudbyggnaden. Makt. Det var intrycket han hade fått första gången han besökt villan. Inget dåligt första intryck, och det blev ju inte direkt sämre av att det var brudar över hela stället. Råttmannen kom fram till huset, borstade sig om framtassarna och steg in genom dörren på verandan som en av Görans favoriter, Linda, höll upp för honom. Han tittade inte ens åt hennes håll. Nu var det business på G. Big Business. Han gick upp till salen på övervåningen där han visste att Göran väntade. I salen stod Göran och stirrade in i brasan, med ryggen mot trappan. Råttmannen harklade sig och Göran vände sig raskt om.

Göran: "Hur gick det"

Råttmannen: "Succé"

Göran synade Råttmannen uppifrån och ner.

Göran: "Ja det var då fan tur det"

Råttmannen: "Kan bara hålla med"

Göran: "Inga överlevande?"

Råttmannen: "Inte en jävel"

Göran: "Inte ett enda vittne som kan ha sett NÅGOT?"

Råttmannen: "Som fan heller"

Göran: "Flyktfarkosten? Motorcrossen? Du tog väl inte med den hit?"

Råttmannen: "Utbränd i ett dike i Salem"

Göran: "Ingen såg dig komma hit, ingen förföljde dig?"

Råttmannen: "Såg inte ens en bil på hela vägen"

Göran var tyst och verkade försöka ta in informationen. Han såg Råttmannen i ögonen.

Göran: "Jag är stolt över dig, Råttmannen. Mycket stolt"

Råttmannen: "Du har ingen aning om hur mycket det betyder för mig att höra det från dig, Göran"

Göran: "Jag är ingen man som slänger mig med stora komplimanger privat, men du har blivit en jävla mästare på det du gör"

Göran såg på Råttmannen hur tagen han blev och det var tyst i några ögonblick.

Råttmannen: "Jag vet inte var jag ska säga... jag har dig att tacka för så mycket... du plockade upp mig från gatan och gjorde mig till den jag är idag... jag kommer aldrig att kunna tacka dig nog Göran och jag kommer att kämpa vid din sida så länge du vill"

Göran: "Det är stora ord och jag hoppas att du är villig att stå vid dem för alltid"

Råttmannen: "Det är jag"

Göran: "Mycket bra, mycket bra... nu till den sista biten av den här affären.

Råttmannen: "Okej"

Göran: "Marcel"

Råttmannen: "Så den lille bögen har kuksugigt färdigt... eller hur?"

Göran: "Just precis, så är det"

De begrundade faktumet att den lille bögen kuksugigt färdigt, i några sekunder.

Råttmannen: "Har Alice kommit på att det var någon högt uppe som faktiskt betalade Marcel för att släppa informationen om det som hände mellan henne och Kevin?"

Göran: "Det ser jag som en omöjlighet. Marcel är bevakad på håll dygnet runt av Svante och om Alice ens besöker honom får jag information om det direkt. Att Marcel skulle erkänna för henne... det ser jag som otänkbart, möjligen under tortyr men... han har ju absolut inget att vinna på det"

Råttmannen: "Hur länge sedan var det Svante rapporterade om att de träffats?"

Göran: "1 vecka sedan"

Råttmannen: "Hmm... och efter min lilla utflykt med flickscouterna i kväll så är det bara Marcel kvar som kan läcka... så... när vill du att jag ska ta tag i det här?"

Göran: "Jag fattar att du måste vara helt slut Råttmannen, åk hem och sov, ät något gott, och kom tillbaka i morgon kväll så pratar vi mer om det"

Råttmannen: "Tack som fan Göran"

Råttmannen menade det verkligen. Han var helt slut, både mentalt och fysiskt, allt han ville var att åka hem och sova.

Göran: "Inga problem, men då vill jag ha dig utvilad också"

Göran sa det med glimten i ögat.

Råttmannen: "Det fixar jag"

Båda skrattade gott åt Görans skämt. Sedan var de tysta ett tag. Råttmannen kunde inte nog beundra inredningen i hela kåken. Rätt igenom 1700-tal. Göran hade berättat om hur mycket han hade lagt ut för att samla alla stolar av en viss grupp... Råttmannen hade bara skrattat åt honom, inte hånande utan bara som man gör när någonting är över ens nivå. Kakelugnen var öppen och Råttmannen tittade in i glöden, mindes vad som hade hänt tidigare under kvällen... men kände ingenting. Det gjorde han aldrig längre. Göran gick mot sin spritjordglob och Råttmannen, som redan kände sig dåsig här inne i värmen, förberedde sig på att tacka nej till whiskyn Göran alltid brukade bjuda på efter ett lyckat uppdrag. DÅ: En av Görans privata livvakter sprang in i salen med ett ansikte förvridet av skräck.

Livvakten: "Svante är död, Marcel är borta"

Sedan föll han ihop av trötthet.

Göran: "VAD I HELVETE?"

Råttmannen: "FAN"

De var tysta i några sekunder, hjärnorna gick på högvarv.

Göran: "Du kommer ihåg det där du sa med att stå och kämpa vid min sida så länge jag ville?!"

Råttmannen: "Det kommer jag aldrig att glömma"

Göran: "Det är dags nu Råttmannen"

Råttmannen: "Jag ska göra mitt bästa"

Göran: "Jag kommer från och med nu att befinna mig på hemlig ort, jag är inte säker här"

Råttmannen: "Jag förstår"

Göran: "Jag vet att du kommer att lyckas Råttmannen, du kommer inte att höra ifrån mig på ett tag, men jag vet att du vet vad som måste göras"

Råttmannen: "Självklart"

En handskakning.

Råttmannen. "Adios, Göran"

Råttmannen rusade ner för trappan, ut på gräsmattan, klämde sig genom staketet och sprang in bakom granarna. Upp på motorcykeln och så iväg igen.

Statsminister Göran Åkerlund skyndade sig även han ner till bottenplanet. 5 minuter senare åkte han med en fruktansvärd hastighet mot en stuga bara ett fåtal utvalda kände till, mil därifrån.

Och i salen gick Svetlana och satte på Kissin igen, satte sig i Görans länsstol och försjönk i något ingen av de två ivägilande figurerna i natten någonsin skulle kunna förstå.

Utdrag 8 ur min nya ungdomsroman

En lampa lyste glåmigt upp det lilla förrådsutrymmet med blodstänk på väggarna. Marcel spottade ut en framtand. Smärtan över hela kroppen var så fullständig att han inte fattade hur hur han fortfarande satt ihop. Den sista vågen av misshandel hade varit brutalare och mer okontrollerad än de tidigare... han spottade ut en tand till. Och han visste att han förtjänade det. Ett sådant där förtroende... det bryter man bara inte. Alice höjde den månghövdade läderpiskan igen.

Marcel: "Okejokej... jag kan inte ta mer"

Alice lät åter piskan vina, dansa över Marcels rygg där nu bara strimlor av hud över musklerna återstod.

Marcel: "JAG SKA BERÄTTA ALLT"

Piskan ljöd en sista gång. Alice gick fram till Marcel där han låg på mage, bakbunden, hukade sig framför honom och lyfte ömt upp hans haka med baksidan av handen, likt en moder som vill trösta ett barn hon nyss agat med en månghövdad läderpiska i ett förrådsutrymme.

Alice: "Vem köpte dig?"

Hon fick inget riktigt svar. Marcel hostade blod och fick inte fram något ord Alice kunde urskilja.

Alice: "Okej, vi gör såhär: Nicka eller skaka på huvudet. Den som kontaktade dig, var det en av Göran Åkerlunds kompanjoner?"

Marcel rörde på huvudet på ett sätt som Alice valde att tolka som en nick.

Alice: "Inom hur lång tid träffade du Göran Åkerlund efter att jag berättade att jag hade sugit av Kevin? 1 vecka?"

Marcel skakade på huvudet. Han gjorde det faktiskt tydligt nu, han verkade ha samlat sig mer efter den senaste chocken av smärta.

Alice: "Senare?"

Marcel nickade.

Alice: "Två veckor?"

Marcel nickade.

Alice (för sig själv): "Vilket borde ringa in det till mellan den 14-17 maj..."

Alice: "Jag vill veta mer om hur Göran Åkerlund kunde veta om att du bar på den här informationen. Hur kontaktade hans man dig. Telefon?"

Marcel nickade.

Alice: "Vet du hur han visste om att du visste?"

Marcel skakade på huvudet.

Alice: "Hur snart efter att den första kontakten tagits per telefon var det första fysiska mötet du hade? Några dagar?"

Marcel nickade.

Alice: "Var det samma person som hade kontaktat dig tidigare som du mötte den här gången?"

Marcel nickade.

Alice: "Och var möttes ni? Ute?"

Marcel skakade på huvudet.

Alice: "Hemma hos dig???"

Marcel nickade.

Alice: "Så du bjöd hem hans man??"

Marcel nickade.

Alice betraktade Marcel ett ögonblick utan att säga något.

Alice: "Varje gång jag nämner den här kompanjonen får du något skräckslaget i blicken... eller hur?"

Marcel nickade.

Alice: "Vad har han sagt? Har han hotat dig nu på sistone när jag kommit dig på spåren? När jag kom på att kodnamnet ecila var Alice fast baklänges?"

Marcel nickade.

Alice: "Okej, jag borde kanske ta reda på mer om den här killen... eller är det en kille?"

Marcel skakade på huvudet.

Alice (för sig själv): "En liten slyna alltså..."

Marcel skakade på huvudet.

Alice: "Inte?"

Marcel skakade på huvudet och spottade ut en tand till.

Marcel: "Det är en jävla råtta som kan prata"

Utdrag 7 ur min nya ungdomsroman

Brasan glödde bara matt nu. Han gick försiktigt runt den, aktade sig noga för att gå på några av kropparna. Sjön, som tidigare glänst i solnedgången och på något sätt gjort den brutala scenen farligt vacker ändå, smälte nu samman med natten till en enda kuliss av gapande mörker. Han satte sig på huk vid en av flickorna och körde in två handskbeklädda fingrar i halsen på henne... hon reagerade inte. Han fick sluta med det här nu, alla var döda, det visste han ju. Egentligen. Men såhär i natten växte flyktiga tankar i dagsljus till gnagande tvivel och farhågor. Lite längre till... ner riktigt jävla djupt i svalget. En ryckning i halsmuskeln? Nej. Han hade hursomhelst dröjt för länge, om några timmar skulle platsen vara full av tidiga löpare och pensionärer. Han gick igenom hela händelseförloppet igen. NEJ det fanns inget som kunde binda honom till platsen. Han hoppade upp på motorcrossen och drog i väg i 120 i löpspåret som ledde runt sjön. En minut senare hördes den vrålande motorn bara avlägset, på andra sidan vattnet. Och så var han spårlöst försvunnen. Uppslukad av mörkret i sitt hjärta.

Utdrag 6 ur min nya ungdomsroman

Hur hade Sara fått reda på det som fanns mellan henne och Kevin? Det var bara Alice, Kevin och Marcel som visste vad som hade hänt. Kevin skulle aldrig säga något, det visste hon, Alice själv hade DEFINITIVT aldrig sagt något till någon. Marcel? Marcel var en bra vän. Marcel ville alltid Alice väl. Men när Marcel drack kunde han bli frispråkig, det hade Alice märkt på O'Learys. Kunde han... Alice ville inte ens tänka på att hennes bästa vän kunde ha gjort något sånt. Vilken av trådarna skulle hon börja dra i? Hon bestämde sig för att börja med att fråga runt lite i hamnen, kanske hade någon sett eller hört något hon kunde dra nytta av för att gå till botten med den här soppan. Efter att några prasslande sedlar bytt ägare satt hon 1 timme senare i ett bås på ett av hamnens sämre ölhak med Bengt "Järnnäven" Bengtsson mitt emot sig. Järnnäven var klädd i en grön oljerock som spände över hans stora, muskulösa kroppshydda... Alice kunde inte förneka att han var attraktiv.

Järnnäven: "Vi gör det här fort nu, jag har en laddning som kommer in om en timma. Visa mig bilden igen"

Alice höll upp bilden av Marcel.

Järnnäven: "Ja men fan absolut, Marcel hette han säkert, det låter bekant. Spelade mot honom i kanske 2h för några veckor sedan... han gick hem med över 20k"

Alice: "Kan du komma ihåg om han sa något speciellt medans ni spelade?"

Järnnäven tittade sig omkring i lokalen.

Järnnäven: "Jag var ganska packad, kommer inte ihåg så mycket"

Alice gav Järnnäven en femhundring till utan att röra en min.

Järnnäven: "Han pratade om Åkerlund"

Hon tappade hakan.

Alice: "GÖRAN Åkerlund???"

Järnnäven: "Just han"

Alice var som slagen av blixten... förlamad, under några få ögonblick oförmögen att ens tala. Hon återfick fattningen.

Alice: "Fler detaljer Järnnäven"

Järnnäven: "Nämen... kommer ärligt talat inte ihåg så mycket mer än att han var så jävla stolt över att känna honom... hade tydligen varit på någon fin middag tillsammans tidigare... lär varit en hyfsad kväll med tanke på hur mycket han gick hem med sen oxå"

Alice: "En middag?"

Hon kunde inte fatta det. Visst, Marcel hade berättat om sina många älskare, men att statsministern skulle vara en av dem fann hon snudd på otroligt.

Järnnäven: "Just precis"

Alice: "Berättade han något om vad som sas på mötet?"

Järnnäven var tyst igen och signalerade att ännu en femhundring skulle passera båsets bord innan den informationen skulle nå Alices öron. Alice var upphetsad och otålig nu.

Alice: "Nu skärper du dig Järnnäven, jag skriker att du stulit 2000 spänn från mig, en liten flicka, vilket nästan är helt sant, om du inte berättar det där omgående"

Järnnäven verkade inse att det skulle vara högst beklämmande att behöva försvara att han satt på krogen med en 12-åring han inte ens kände.

Järnnäven: "Han... han berättade mycket mer än jag tror att statsministern skulle låta passera om han fått reda på det"

Alice: "VAD?"

Flera huvuden vändes åt deras håll. Alice lugnade ner sig.

Alice: "Vad?"

Järnnäven: "Han berättade om att... de hade tänkt smutskasta någon. Vi frågade vem men han sa att han skulle sluta sina dagar i en kloak om han berättade... men han..."

Alice: "VAD?"

Hon brydde sig inte ens längre om att folk kollade på henne där hon nästan stod upp i båset av iver.

Järnnäven: "Kodnamnet var ecila... säger det dig något?"

Alice var tyst. Hon visste ju redan vem ecila var. Det hade hon ju insett under konversationen... det var hon. Det var Alice. Järnnäven var slugare än vad han först utgav sig för att vara.

Järnnäven: "Det är du som är ecila va?"

Alice svarade inte utan bet sig bara i läppen.

"Den här verkar gå hela jävla vägen upp till toppen", sa Järnnäven

På isen

"Tror du på Björngud?", frågade hon stilla. Hon låg och vilade på rygg, helt sårbar, och stirrade upp mot himlavalvet, mörkt blått... solen var givmild nog att blicka så långt norr ännu ett litet tag. Jag svarade inte. Vågorna slickade isen och kluckade sövande. Var inte detta svar nog? Jag tände en cigg... kände röken lugna mig... "Men på riktigt... gör du det?", hon var envis, det hade hon varit så länge jag kunnat minnas. Jag betraktade henne och hon visste det, fast hon blundade. "Berätta för mig", viskade hon. Hon började gunga lätt, fram och tillbaka på sin rygg. Smekte förföriskt i sin gula päls... lekte med sin svans. Gjorde precis det hon alltid gjorde för att driva mig galen av åtrå. "Jag... jag tror på nånting" sa jag till slut. "Det räcker inte", sa hon mer bestämt. "Du kommer aldrig att uppnå absolut frälsning om du inte börjar tro innan ditt jordeliv är till ända". "Vi är isbjörnar, ingen bryr sig om isbjörnar", sa jag. "Det kommer ingen frälsning, vi är för oviktiga". "Björngud bryr sig", sa hon och såg mig isklart i ögonen. "Björngud bryr sig om isbjörnar"

På badet

Plöjer fort fort genom bassängen

Tycker jag är snabb

Den tryckande känslan av tillkortakommande lättar alltmer

Istället: frigörelse

Känner inte såren och blåmärkena från ridpiskan

Svävar liksom över mig själv och världen, lätt lätt

Upptäcker i ögonvrån att någon är på väg förbi

Kämpar allt vad jag orkar

Är chanslös mot den framstormande svarta massan

Inser att min motståndare är en Weddelsäl

Ger upp

Utdrag 5 ur min nya ungdomsroman

"Och vad gjorde ni i helgen". Frökens röst ekade tomt i klassrummet. Ingen sa något. Fröken suckade. "Okej. Alice vad gjorde du i helgen". Alice tog lite tid på sig att svara. "Fråga Kevin, han vet säkert" fnissade Sara. Flera i klassen skrattade högt rakt ut och Alice tittade ner i bordet. Hur länge skulle Sara hålla på med det här? "Jag var på Birka Cruise. Det är ett kryssningsskepp". "Jaha, vad kul!", sa fröken. "Var åkte ni?". "Till Åland", sa Alice tyst. "Jaha, dit har jag alltid velat åka", sa fröken. "Vem var du på kryssningsskeppet med?". "Kevin", viskade någon längst bak. Alla i klassen började skratta. Alla utom Alice. Hon begravde huvudet i händerna och kände varma tårar rinna ner längs kinderna medans hon sprang ut från klassrummet.

Utdrag 4 ur min nya ungdomsroman

Bara hon och morsan. En hel helg. Och Stefan skulle på konferens och kunde inte följa med. "Du kan ju försöka i alla fall, jag märker ju hur Stefan gör det", sa morsan från badrummet i hytten. "Men vafan morsan" sa Alice. Hon var bara så jävla trött på att morsan drog upp det här hela tiden så fort de var ensamma. "Jag vill att den här helgen ska vara som det var förut, att det bara ska vara vi två, vi pratar inte om det där nu". "Jag vet att det är svårt gumman, men jag vill bara att du försöker, lite i alla fall", sa morsan. Alice hörde på morsans röst att hon tyckte det var asjobbigt att Alice inte gillade Stefan men också hur hårt hon ansträngde sig för att allt skulle bli bättre. "Skynda dig nu, Alcazar börjar om femton minuter, vi måste hinna ner", sa Alice. Morsan var kvar lite till. "Men SKYNDA dig då morsan". "Jajaja, jag kommer", sa morsan och skyndade ut ur badrummet. Morsan hade ritat läppstift runt hela munnen och såg ut som en clown. "Du kanske inte hade behövt skynda dig SÅ mycket", sa Alice. De tittade allvarligt på varandra en sekund. Sedan bröt de båda samtidigt ut i ett asstort gapflabb och fick så ont i magen att de blev liggande bredvid varandra på mattan i flera minuter.

Utdrag 3 ur min nya ungdomsroman

Alice kände hur hon bara ville ge efter för hans närmanden, men efter det som hänt mellan Lotten och Jason ville hon inte göra samma misstag som Lotten gjort. Och ändå. Häxblandningen brann i kroppen och hon hade ju faktiskt alltid gillat Kevin. "Kom igen nu, jag kommer aldrig att berätta det för någon", lovade Kevin. Alice kände det som om hon inte hade någon egen vilja längre. Hon knäppte upp hans byxor och drog ner de dyra märkeskalsongerna. "Björn Borg", sa Kevin. "Min farbror köpte dom när han var i Stockholm. 375 spänn". Alice vågade inte se honom i ögonen. "Hur... vad ska jag göra nu?", stammade hon fram.

Isen höll

När den danska pimpen till horan jag nyss dragit på i alla hål kommer in i den fittstinna 1:an i Högdalen och tvingar av mig alla mina pengar så viskar jag: "isen höll", för mig själv. En liten revansch i det stora misslyckande som är mitt liv.

Danska pimpen: "Vadfaen sae du?"

Jag: "ISEN HÖLL"

BjoerN

Siluetten av urkraft, en isbjörn, utmärker sig som något oövervinneligt svart på den frusna arktiska natthimlen. En oerhörd jävla syn. I sådana här ögonblick finner jag det på gränsen till obscent att inte tro på den björngud mina vänner brunbjörnarna så ofta, så ivrigt predikar om. Kanske ändå. Kanske finns Björngud.

Utdrag 2 ur min nya ungdomsroman

"Men asså om du ser en naken tjej, typ Marie Serneholt, tycker du att det är typ äckligt eller?" undrade Alice. "Jag ser mer på kvinnokroppen som ett vackert konstverk", svarade Marcel.

Utdrag 1 ur min nya ungdomsroman:

Hon var redan full när gänget satte sig vid elden. Zakke och Lisa pratade politik. Alice lyssnade uppmärksamt och försökte hänga med. "Det måste ju löna sig att jobba", sa Lisa. "Men om man tar ut för lite skatt så kommer sjuka och fattiga att få mindre pengar", invände Zakke.