Groleon II

Blå rök sprutade ur Groleons näsborrar och Bermiac hoppade upp och ned i vredesmod. De sprang ut från mosshuset och började jaga efter de tjoande dverjarna som slängde sockerkakan mellan sig. Hur hade de hittat ända till svampskogen? Groleon var utom sig av vrede. Han och Bermiac var inga mästerbakare, men de hade jobbat länge och hårt med kakan till Fru Ekorre som tack för de nya hattarna.

Dverjarna sprang genom tät terräng... kvistar och grenar slog omkring Bermiac och Groleon när de jagade efter dem och snart var de båda rödrandiga om kinderna. Men ilskan gav dem ork att fortsätta. De tappade uppfattningen om tiden och allt var bara grönt och brunt och smärta i en evighet. Bermiac pustade som aldrig förr. Han var inte direkt den snabbaste om man säger så ;)

Till slut stod så äntligen träden glesare och glesare. "Vad tur!", tänkte Groleon, "Nu kommer mina långa ben väl till pass!". Men det var redan för sent. Dverjarna nådde vattnet, hoppade på en båt och satte iväg med en rasande fart. De rodde förvånansvärt disciplinerat, men när de kommit tillräckligt långt från stranden slutade de. De började äta av sockerkakan och skrattade (de sjöng också en nidvisa med fula ord om de båda trollkarlarna som jag inte vill skriva här). Groleon och Bermiac blev stående vid strandkanten. Och så slutade det på samma sätt som förra gången. Han var Bortgjord. Förnedrad. VAD skulle Groleon ta sig till?