Han stirrade upp mot stjärnorna. Hon låg med sin nos mot hans panna och andades lugnt. "Jag är fortfarande hänförd... fortfarande", sa han. "Kan man någonsin bli mätt på rymden?". Han sa så ofta. Hon började kyssa honom i örat. "Du vet att någonstans bortom den där slöjan av stjärnor i natten finns Björngud" sa hon, som för att byta samtalsämne. "Jag... ", han slutade prata, visste att den här konversationen var en återvändsgränd. Det blev tyst. Vinden rev upp små sjok av snö som virvlade omkring i luften.
Han tittade mot den nya byggnaden människorna uppfört på fastlandet några kilometer bort. "Tror du att de ser det vi ser?". Han fick något i blicken som han brukade få när han pratade om människor. "När de tittar på stjärnorna menar jag". "Aldrig!", svarade hon snabbt, nästan ilsket. "Har du inte lärt dig deras råhet och oförmåga till reflektion över sin omvärld vid det här laget?". "Ja... men jag menar...", började han. "Vad?!", avbröt hon honom. "Jag menar vad skulle de göra här annars", sa han försiktigt. "Det finns ju inget de skulle kunna vilja ha här". "De vill väl antingen dominera och härska som överallt, varför bryr det dig ens?", fräste hon. Ett tag stirrade de båda på denna människovärldens sista utpost i norr. "Jag förstår bara inte varför du aldrig kan tro att någon annan kanske ser något som vi inte ser", vågade han fram efter ett tag. Hon reste på sig och gick sin väg, ut mot havet igen. Han såg på henne tills hon försvann som en del av mörkret. Och i observatoriet blickade människorna långt bortom slöjan av stjärnor i natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar